Kristdemokraternas idéer – ”Nationalstaten och migrationen”

Vad handlar den kristdemokratiska samhällsvisionen om, och vilken syn på staten och migrationen är det som motiverar att Kristdemokraterna förespråkar en kraftigt minskad invandring till Sverige?

Detta hade jag förmånen att få tala om vid seminariet ”Kristdemokraternas idéer” som Axess Magasin & TV anordnade, den 8 oktober.

Seminariet behandlar partiets historia, nutid och framtid, och medverkar gör även Erik Lindfelt, Stig-Björn Ljunggren, Douglas Brommesson, Stefan Attefall, Katarina Barrling och Fredrik Haage samt Andreas Carlson.

Mitt anförande: ”Nationalstaten och migrationen”

Hela dagens program: ”Kristdemokraternas idéer”

Christian Carlsson, ordförande för KD Stockholms stad

Inledning

Tack så mycket, och tack för inbjudan hit idag.

Kristdemokraternas besked inför förhandlingarna i migrationspolitiska kommittén var tydliga.

Den förda invandringspolitiken i Sverige har varit ohållbar, asylinvandringen behöver minska med ca 70 procent och vi kommer att behöva föra en stram migrationspolitik för mycket lång tid framöver.

Att det finns stöd hos svenska folket för den linjen är känt, men vad finns det för kristdemokratiska idéer som motiverar en sådan syn på nationalstaten och migrationen?

För att förstå det, så skulle jag vilja ta utgångspunkt i den kristdemokratiska samhällsvisionen.  

Kristdemokraternas syn på staten

Den kristdemokratiska samhällsvisionen handlar om ett samhälle där varje människa ges möjlighet att utveckla sin person och förverkliga sin potential. För att det ska vara möjligt behövs ett stort mått av personlig frihet, men också gemenskap, eftersom det är i nära gemenskap med andra som vi utvecklas.

Samhället ska därför byggas underifrån och makten utgå ifrån enskilda människor och familjer. Statens roll ska vara stödjande i förhållande till de mindre gemenskaperna, som lokalsamhällets företag, föreningar och familjer.

Detta så att vanliga människor kan leva det goda livet, i det lilla.

Men för att varje människa ska kunna leva ett värdigt liv, måste även våra naturliga rättigheter respekteras. Enligt vår naturrättsliga idétradition finns det nämligen en rad rättigheter, som tillkommer alla människor, därför att vi är just människor. Det handlar om rätten att förverkliga värden som liv, ägande, religions- och yttrandefrihet – värden som förvaltats av den kristna idétraditionen och som historiskt har byggt Sverige och hela västvärlden starkt.

Statens uppgift är därför inte bara att vara stödjande i förhållande till de mindre gemenskaperna, utan även att respektera människans naturliga rättigheter, samt att säkerställa att rättvisa råder mellan människor.

Det är utifrån den värdegrund som förvaltats av kristen etik och västerländsk humanism, som staten har att arbeta för det gemensamma bästa.

Något perfekt samhälle är inte möjligt att uppnå, eftersom människan är ofullkomlig, men förhoppningen är att det politiska arbetet ändå ska leda till vad vi kristdemokrater brukar kalla för samhällsgemenskap – dvs. ett samhälle som präglas av av samhörighet, där människor tar ansvar för sig själva och sin familj, och där solidariteten gör att vi också är beredda att ta ansvar för varandra – för hela det samhälle som vi är en del av.

Nationalstaten

Det faktum att Sverige är en nationalstat, dvs. har formats utifrån svenska folket som gemenskap och våra kulturella värden, har ur ett kristdemokratiskt perspektiv, inneburit en stor styrka för vårt land.

Det beror först och främst på att Sverige är ett västerländskt land där kristna värderingar till stor del utgör samhällets grund. Det märks på flera sätt i vår lagstiftning, men också på de flesta svenskars syn på människovärde, jämlikhet, åtskillnaden mellan religion och politik samt inte minst på solidariteten med samhällets utsatta.

Den svenska kulturen – med vår gemensamma historia, vårt språk och våra värderingar – har dessutom bidragit till en stark sammanhållning, hög tillit och trygghet – dvs. till en hög grad av samhällsgemenskap.

Det är rent av den höga tilliten tillsammans med de normer och dygder som rotat sig i det svenska civilsamhället, som mer än något annat har lagt grunden för Sveriges framsteg.

Kristdemokraterna är därför tydliga med att det är den värdegrund, med rättigheter och skyldigheter, som förvaltats av kristen- och västerländsk idétradition som fortsatt ska ligga till grund för det svenska samhället.

Staten varken kan eller bör förhålla sig neutral mellan olika kulturer och värderingar. Istället har vi ett ansvar att i enlighet med förvaltarskapstanken att ta tillvara det värdefulla kulturarv och den kristna etik som tidigare generationer har lämnat efter sig, och att föra det vidare till kommande generationer.

Invandring

Vad innebär då detta för Kristdemokraternas syn på invandring?

Ja, i grunden är det förstås bra om människor vill komma till Sverige för att jobba och bidra till välfärden i vårt land. Vi behöver både locka spetskompetens och välkomna personer inom bristyrken för att täcka behoven på arbetsmarknaden.

Men en förutsättning är att de som kommer kan försörja sig själva och sin familj. Reglerna behöver dessutom vara utformade så att arbetskraftsinvandrare inte i onödan tar jobb som arbetslösa människor som redan finns i landet skulle kunna utföra. I annat fall förvärras bara utanförskapet.

Kristdemokraterna skärpte tidigare i år sin politik för arbetskraftsinvandring i den här riktningen – så vad finns det för idéer att luta sig emot när vi tar oss rätten att sätta upp den här typen av villkor för människor som vill söka sig en bättre framtid i vårt land?

Ebba Busch talskrivare, Simon Westberg, uppmärksammande mig för en tid på den katolske filosofen och kristdemokratiska politikern från Italien, Rocco Buttiglione – bl.a. medlem av Påvliga akademin för samhällsvetenskap, och världsledande expert på katolsk sociallära.

Buttiglione för ett naturrättsligt resonemang som utgångspunkt för diskussionen om invandring, som kan hjälpa oss att förstå detta.

Den mest centrala av de naturliga rättigheterna – som följer av människans unika och okränkbara värde samt alla människors lika värde – är rätten till liv. Ur rätten till liv följer rätten att bruka jordens resurser, att äga och skörda frukterna av vårt arbete, så att vi kan leva. Den rätten är dock inte enbart individuell. Vi har även möjlighet att äga tillsammans, och det är generationer av ansträngningar som exempelvis har gett svenska folket äganderätten till sitt land.

Det betyder att det är svenska folket som äger rätten till Sverige och till att besluta om våra gemensamma resurser. Det finns som utgångspunkt, enligt Buttiglione, lika lite någon naturlig rätt att få migrera till någon annans land, som det finns någon naturlig rätt till någon annans egendom. Det är därför upp till varje land att forma sin migrationspolitik. Det är detta som ger oss rätten att sätta upp villkor för invandringen, och även att föra en mycket stram migrationspolitik.

Det finns dock en viktig naturrättslig begränsning – för hur migrationspolitiken får utformas. I och med människans fria vilja och vår förmåga att skilja mellan rätt och fel, så har vi även ett moraliskt ansvar för våra medmänniskor.

Enligt Sankt Augustinus princip ”den välordnade välgörenheten börjar med en själv” har vi först och främst att ta ansvar för oss själva och därefter för vår familj, släkt, hembygd etc. Människovärdet är samtidigt universellt, och av rätten till liv följer även rätten till skydd, dvs. om man flyr med välgrundad fruktan för sitt liv, och inte har kunnat erbjudas skydd på den plats där man kommer ifrån.

Kristdemokraterna värnar därför möjligheten att söka asyl, men det gäller att de som välkomnas att stanna, också integreras på ett sätt som gör att de blir en del av samhällsgemenskapen.

I det avseendet har svensk invandrings- och integrationspolitik inneburit ett stort misslyckande.

Invandringen till Sverige

Det finns barn i Sverige som aldrig har sett sina föräldrar gå till jobbet. De vuxna förebilderna som hade behövt finnas i familjen, ersätts istället av kriminella som rekryterar barn och unga till ungdomsgäng och organiserad brottslighet. Fram växer inte bara ett skuggsamhälle och parallellsamhällen av utanförskap – utan även en etniskt och kulturellt segregerad underklass.

Det säger sig självt att det är farligt och fel att föra en politik som innebär att människor som kommer till landet fastnar i parallellsamhällen och redan på förhand upplever sig vara dömda till att vara samhällets förlorare.

När man stängs ute stannar integrationen av, och i ett samhälle med så stor etnisk och kulturell mångfald att stora grupper av människor aldrig träffas, inte talar samma språk och där många inte ens är överens om samhällets mest grundläggande värden, så kommer tilliten, tryggheten och känslan av samhörighet att minska. Samhällsgemenskapen eroderar.

Segregation och parallellsamhällen

Från Rinkeby torg har rapporterats hur torget tömts på kvinnor därför att det inte hör till kulturen att kvinnor fikar på egen hand, eller tillsammans med män. Könsseparata badtider för så små barn som fyra år har ansetts nödvändigt för att alla barn ska få lära sig simma. I Göteborg har flickor visserligen skickats till skolan för att undervisas i enlighet med skolans värdegrund om jämställdhet mellan kvinnor i män, men på bl.a. Vetenskapsskolan har man samtidigt mötts av kvinnliga lärare iklädda niqab. Detta eftersom det numera finns vissa muslimer i Sverige som anser att kvinnor inte bara måste dölja håret, utan hela ansiktet.

Ett vanligare problem är de tusentals unga flickor som varje dag tvingas leva under hederskulturens förtryck. Flickor misshandlas och mördas i hederns namn. Andra luras utomlands under sommarlovet för att giftas bort.

Samhällsgemenskap

Kristdemokraterna vill i grunden att alla människor ska kunna omfattas av samhällsgemenskapen, men för att samhällsgemenskap ska kunna existera behövs samtidigt ett gemensamt fundament, ett etiskt och kulturellt modersmål, som gör att samhället knyts samman av ömsesidiga etiska band.

Att Sverige är byggt på kristen etik och västerländsk humanism gör att vår grundlag bygger på idén om alla människors lika värde. Det har gett oss likhet inför lagen, yttrandefrihet och religionsfrihet, men även synen på jämlikhet mellan kvinnor och män samt vår demokrati.

Om man vill bygga sin framtid i Sverige och bli en del av den svenska samhällsgemenskapen, så behöver man lära sig språket och skaffa sig ett jobb, men man måste också acceptera dessa grundläggande värden.

Sveriges styrande politiker måste i sin tur ta sitt ansvar och bedriva en politik som inte tillåter att de sociala, kulturella och värderingsmässiga skillnaderna växer sig så stora att människor får svårt att känna samhörighet. I annat fall kommer solidariteten att minska, och segregationen kommer att slå än djupare revor i den svenska samhällsgemenskapen.

”Mångkulturalismen – har gjort sitt i Sverige.”

Istället behöver samhällsgemenskap göras till mål för integrationspolitiken.

Med tanke på att den djupa segregationen redan skapar stora motsättningar och hotar människors frihet, räcker det dock inte att höja ambitionen med integrationen.  Invandringens storlek måste även stå i proportion till integrationsförmågan.

Kristdemokraternas förhållningssätt

Kristdemokraterna frånsäger sig inte vårt ansvar för att erbjuda skydd åt enskilda människor och familjer som flyr med välgrundad fruktan för sitt liv, men vårt solidariska ansvar gäller även i förhållande till alla de människor som redan bor i Sverige. Det vore därför fel att fortsätta föra en politik som medför stora påfrestningar på samhället.

Vi har tvärtom ett ansvar att förvalta vårt samhälle på ett sätt som gör att vi kan överlämna det i ett minst lika gott skick till våra barn och barnbarn, som när vi själva ärvde det. Asylrätten kommer därför att behöva tolkas och tillämpas betydligt striktare framöver, och Sverige behöver sammantaget föra en migrationspolitik som kraftigt minskar invandringen.

Vi ska fortsatt hjälpa medmänniskor i nöd via ett effektivt bistånd. Vi ska erbjuda stöd via ansvarsfulla internationella insatser – men invandringen till Sverige måste från och med nu vara långsiktigt hållbar. Migrationspolitiken ska vara utformad så att de människor som kommer hit, också kan bli en del av det svenska samhället och vår samhällsgemenskap – en del av vårt land.

Kunglig är inget 9 till 5-jobb

CC_HedvigUnga republikaner hamnar som vanligt fel i debatten om vårt statsskick. Förbundsordförande Aza Cheragwandi ifrågasätter kungahusets arbetsinsatser under året. Att vara kunglig är aldrig ett nio till fem-jobb. Monarkin är en konstant symbol för Sverige och den vilar aldrig.

Att Unga republikaner skjuter över målet när det kommer till osaklig kritik av monarkin är inte särskilt förvånande, för det är just oförståelsen för monarkins förträfflighet och styrka som kännetecknar deras förening.

Vi KDU menar att varje samhälle är i behov av viss kontinuitet, kulturell gemenskap och en känsla av samhörighet. I en tid då Sverige genomgått stora förändringar på kort tid och mycket numera skiljer oss åt, så anser vi att monarkin är en viktigare symbol än någonsin.

Monarkin står för traditioner som för människor närmre varandra och som stärker samhällsgemenskapen.

Vi är stolta och tacksamma över att ha fått möjlighet att växa upp i Konungariket Sverige, en av världens äldsta monarkier, ett fritt och demokratiskt land med vacker natur, högt välstånd, fina och stolta traditioner och med västerländska värderingar som har gjort vårt land starkt.

Sverige var en monarki långt före vi blev en demokrati – men också långt efter att vi blev en demokrati, har svenska folket, gång på gång, demokratiskt genom Sveriges riksdag, slagit fast att Sverige ska fortsätta att vara en monarki. Statsskick har avlöst varandra i andra länder. Presidenter har kommit och gått, men den svenska monarkin har bestått.

Monarkin är därför både en värdefull symbol för vårt land, och en viktig länk tillbaka till vår historia och vårt kulturarv. Den förenar oss med tidigare och kommande generationer – något som aldrig ska underskattas.

Medan USA har president Donald Trump, Ryssland har president Vladimir Putin – så heter Sveriges statschef, Kung Carl XVI Gustaf – inte president Persson, Reinfeldt eller Löfven. Det är något vi ska vara tacksamma över.

Den stora styrkan i monarkin ligger nämligen i att den står ovanför partipolitiken och det vardagliga politiska käbblet mellan regering och riksdag. Det gör att vår statschef, den svenska monarken, kan representera hela folket, oavsett partipolitisk färg.

Det är en sällsynt egenskap i en polariserad tid. Monarkin är en enande kraft och symbol för hela nationen, något för hela svenska folket att samlas kring och sluta upp bakom i goda såväl som svåra tider.

Christian Carlsson, förbundsordförande KDU

Hedvig Åkesson, andre vice förbundsordförande och kulturpolitisk talesperson KDU

Läs debattartikeln hos Aftonbladet: Att vara kunglig är inget nio till fem-jobb