Sex professorer vid kriminologiska institutionen på Stockholms universitet, däribland Jerzy Sarnecki, ifrågasätter värdet av hårdare straff (DN 30/1). De skriver att forskning visar att hårdare straff inte kommer att minska brottsligheten och öka tryggheten samt att en skärpning av straffen är ”dyrt, verkningslöst och ibland till och med kontra­produktivt”.

Det går dock att ifrågasätta forskarnas urval av rapporter. Flera europeiska studier visar nämligen det omvända, att fängelsestraffets längd har betydelse.

Italienska studier har exempelvis visat hur fängelseamnestier lett till ökad brottslighet och högre återfallsrisk samt att längre straff både ger avskräcknings- och inkapaciteringseffekter. Ett annat exempel är den nederländska straffrättsreformen 2001. Skärpta straff för återfallsförbrytare ledde till en minskning av antalet stölder med hela 25 procent.

Mot bakgrund av att Sverige är ett land med låga straff och en hög andel återfallsförbrytare finns därför skäl att anta att hårdare straff både skulle kunna minska brottsligheten och öka tryggheten, men för oss i KDU är inte det vårt främsta skäl till hårdare straff.

Straff handlar nämligen inte först och främst om att få individer att bättra sig eller att avskräcka andra från att begå brott. Straff handlar om rättvisa. Det tycks de sex kriminologerna helt bortse ifrån när de skriver:

”Frågan är om vi vill gå i en riktning där det normala är att ungdomar från socialt utsatta områden har fler vänner med fängelseerfarenhet än universitetsexamen?”

Det självklara svaret är nej – om inte rättvisan kräver det.

Den som skjuter, våldtar och slår måste nämligen dömas till rättvisa straff som ger brottsoffret upprättelse, alldeles oavsett hur det påverkar gärningsmannens andel vänner med fängelseerfarenhet respektive universitetsexamen.

Utgångspunkten för den västerländska rättstraditionen bygger på kristna och klassiska idéer om alla människors lika värde och naturliga rättigheter som vi har en skyldighet att respektera. Den bygger även på idén om människan som förnuftig, med fri vilja, förmåga att välja, och som ansvarig för sina handlingar. Rättvisa är att värna den moraliska jämlikheten i människors relation som följer av detta. Den som väljer att begå brott skapar däremot en moralisk obalans, en skuld till brottsoffer och samhälle som måste betalas tillbaka i form av ett rättvist straff.

Sverige behöver politiker som erbjuder människor frihet att forma sina liv och förverkliga sina drömmar, som förstår att ett tryggt samhälle byggs underifrån av starka familjer, goda värderingar och tid för barnen. Vi behöver 10 000 fler poliser med nya verktyg för att upptäcka och utreda brott mer effektivt och vi behöver bättre brottsofferstöd – men vi behöver också se till att brottslingar döms till rättvisa straff som ger brottsoffret upprättelse. Rättvisa må vara dyrt men det måste få kosta och målet för svensk kriminalpolitik kan inte stanna vid minskad brottslighet och ökad trygghet – den måste också ha rättvisan i fokus.

Christian Carlsson, förbundsordförande för KDU

Jurist och riksdagskandidat för KD i Stockholms stad

Läs även Simon Westberg i Svensk tidskrift: Visst leder hårdare straff till färre brott