Om christiancarlsson

Distriktsordförande för Kristdemokraterna i Stockholms stad. Ledamot av kommunfullmäktige Skolpolitiker i Utbildningsnämnden i Stockholm

Kristdemokraternas idéer – ”Nationalstaten och migrationen”

Vad handlar den kristdemokratiska samhällsvisionen om, och vilken syn på staten och migrationen är det som motiverar att Kristdemokraterna förespråkar en kraftigt minskad invandring till Sverige?

Detta hade jag förmånen att få tala om vid seminariet ”Kristdemokraternas idéer” som Axess Magasin & TV anordnade, den 8 oktober.

Seminariet behandlar partiets historia, nutid och framtid, och medverkar gör även Erik Lindfelt, Stig-Björn Ljunggren, Douglas Brommesson, Stefan Attefall, Katarina Barrling och Fredrik Haage samt Andreas Carlson.

Mitt anförande: ”Nationalstaten och migrationen”

Hela dagens program: ”Kristdemokraternas idéer”

Christian Carlsson, ordförande för KD Stockholms stad

Inledning

Tack så mycket, och tack för inbjudan hit idag.

Kristdemokraternas besked inför förhandlingarna i migrationspolitiska kommittén var tydliga.

Den förda invandringspolitiken i Sverige har varit ohållbar, asylinvandringen behöver minska med ca 70 procent och vi kommer att behöva föra en stram migrationspolitik för mycket lång tid framöver.

Att det finns stöd hos svenska folket för den linjen är känt, men vad finns det för kristdemokratiska idéer som motiverar en sådan syn på nationalstaten och migrationen?

För att förstå det, så skulle jag vilja ta utgångspunkt i den kristdemokratiska samhällsvisionen.  

Kristdemokraternas syn på staten

Den kristdemokratiska samhällsvisionen handlar om ett samhälle där varje människa ges möjlighet att utveckla sin person och förverkliga sin potential. För att det ska vara möjligt behövs ett stort mått av personlig frihet, men också gemenskap, eftersom det är i nära gemenskap med andra som vi utvecklas.

Samhället ska därför byggas underifrån och makten utgå ifrån enskilda människor och familjer. Statens roll ska vara stödjande i förhållande till de mindre gemenskaperna, som lokalsamhällets företag, föreningar och familjer.

Detta så att vanliga människor kan leva det goda livet, i det lilla.

Men för att varje människa ska kunna leva ett värdigt liv, måste även våra naturliga rättigheter respekteras. Enligt vår naturrättsliga idétradition finns det nämligen en rad rättigheter, som tillkommer alla människor, därför att vi är just människor. Det handlar om rätten att förverkliga värden som liv, ägande, religions- och yttrandefrihet – värden som förvaltats av den kristna idétraditionen och som historiskt har byggt Sverige och hela västvärlden starkt.

Statens uppgift är därför inte bara att vara stödjande i förhållande till de mindre gemenskaperna, utan även att respektera människans naturliga rättigheter, samt att säkerställa att rättvisa råder mellan människor.

Det är utifrån den värdegrund som förvaltats av kristen etik och västerländsk humanism, som staten har att arbeta för det gemensamma bästa.

Något perfekt samhälle är inte möjligt att uppnå, eftersom människan är ofullkomlig, men förhoppningen är att det politiska arbetet ändå ska leda till vad vi kristdemokrater brukar kalla för samhällsgemenskap – dvs. ett samhälle som präglas av av samhörighet, där människor tar ansvar för sig själva och sin familj, och där solidariteten gör att vi också är beredda att ta ansvar för varandra – för hela det samhälle som vi är en del av.

Nationalstaten

Det faktum att Sverige är en nationalstat, dvs. har formats utifrån svenska folket som gemenskap och våra kulturella värden, har ur ett kristdemokratiskt perspektiv, inneburit en stor styrka för vårt land.

Det beror först och främst på att Sverige är ett västerländskt land där kristna värderingar till stor del utgör samhällets grund. Det märks på flera sätt i vår lagstiftning, men också på de flesta svenskars syn på människovärde, jämlikhet, åtskillnaden mellan religion och politik samt inte minst på solidariteten med samhällets utsatta.

Den svenska kulturen – med vår gemensamma historia, vårt språk och våra värderingar – har dessutom bidragit till en stark sammanhållning, hög tillit och trygghet – dvs. till en hög grad av samhällsgemenskap.

Det är rent av den höga tilliten tillsammans med de normer och dygder som rotat sig i det svenska civilsamhället, som mer än något annat har lagt grunden för Sveriges framsteg.

Kristdemokraterna är därför tydliga med att det är den värdegrund, med rättigheter och skyldigheter, som förvaltats av kristen- och västerländsk idétradition som fortsatt ska ligga till grund för det svenska samhället.

Staten varken kan eller bör förhålla sig neutral mellan olika kulturer och värderingar. Istället har vi ett ansvar att i enlighet med förvaltarskapstanken att ta tillvara det värdefulla kulturarv och den kristna etik som tidigare generationer har lämnat efter sig, och att föra det vidare till kommande generationer.

Invandring

Vad innebär då detta för Kristdemokraternas syn på invandring?

Ja, i grunden är det förstås bra om människor vill komma till Sverige för att jobba och bidra till välfärden i vårt land. Vi behöver både locka spetskompetens och välkomna personer inom bristyrken för att täcka behoven på arbetsmarknaden.

Men en förutsättning är att de som kommer kan försörja sig själva och sin familj. Reglerna behöver dessutom vara utformade så att arbetskraftsinvandrare inte i onödan tar jobb som arbetslösa människor som redan finns i landet skulle kunna utföra. I annat fall förvärras bara utanförskapet.

Kristdemokraterna skärpte tidigare i år sin politik för arbetskraftsinvandring i den här riktningen – så vad finns det för idéer att luta sig emot när vi tar oss rätten att sätta upp den här typen av villkor för människor som vill söka sig en bättre framtid i vårt land?

Ebba Busch talskrivare, Simon Westberg, uppmärksammande mig för en tid på den katolske filosofen och kristdemokratiska politikern från Italien, Rocco Buttiglione – bl.a. medlem av Påvliga akademin för samhällsvetenskap, och världsledande expert på katolsk sociallära.

Buttiglione för ett naturrättsligt resonemang som utgångspunkt för diskussionen om invandring, som kan hjälpa oss att förstå detta.

Den mest centrala av de naturliga rättigheterna – som följer av människans unika och okränkbara värde samt alla människors lika värde – är rätten till liv. Ur rätten till liv följer rätten att bruka jordens resurser, att äga och skörda frukterna av vårt arbete, så att vi kan leva. Den rätten är dock inte enbart individuell. Vi har även möjlighet att äga tillsammans, och det är generationer av ansträngningar som exempelvis har gett svenska folket äganderätten till sitt land.

Det betyder att det är svenska folket som äger rätten till Sverige och till att besluta om våra gemensamma resurser. Det finns som utgångspunkt, enligt Buttiglione, lika lite någon naturlig rätt att få migrera till någon annans land, som det finns någon naturlig rätt till någon annans egendom. Det är därför upp till varje land att forma sin migrationspolitik. Det är detta som ger oss rätten att sätta upp villkor för invandringen, och även att föra en mycket stram migrationspolitik.

Det finns dock en viktig naturrättslig begränsning – för hur migrationspolitiken får utformas. I och med människans fria vilja och vår förmåga att skilja mellan rätt och fel, så har vi även ett moraliskt ansvar för våra medmänniskor.

Enligt Sankt Augustinus princip ”den välordnade välgörenheten börjar med en själv” har vi först och främst att ta ansvar för oss själva och därefter för vår familj, släkt, hembygd etc. Människovärdet är samtidigt universellt, och av rätten till liv följer även rätten till skydd, dvs. om man flyr med välgrundad fruktan för sitt liv, och inte har kunnat erbjudas skydd på den plats där man kommer ifrån.

Kristdemokraterna värnar därför möjligheten att söka asyl, men det gäller att de som välkomnas att stanna, också integreras på ett sätt som gör att de blir en del av samhällsgemenskapen.

I det avseendet har svensk invandrings- och integrationspolitik inneburit ett stort misslyckande.

Invandringen till Sverige

Det finns barn i Sverige som aldrig har sett sina föräldrar gå till jobbet. De vuxna förebilderna som hade behövt finnas i familjen, ersätts istället av kriminella som rekryterar barn och unga till ungdomsgäng och organiserad brottslighet. Fram växer inte bara ett skuggsamhälle och parallellsamhällen av utanförskap – utan även en etniskt och kulturellt segregerad underklass.

Det säger sig självt att det är farligt och fel att föra en politik som innebär att människor som kommer till landet fastnar i parallellsamhällen och redan på förhand upplever sig vara dömda till att vara samhällets förlorare.

När man stängs ute stannar integrationen av, och i ett samhälle med så stor etnisk och kulturell mångfald att stora grupper av människor aldrig träffas, inte talar samma språk och där många inte ens är överens om samhällets mest grundläggande värden, så kommer tilliten, tryggheten och känslan av samhörighet att minska. Samhällsgemenskapen eroderar.

Segregation och parallellsamhällen

Från Rinkeby torg har rapporterats hur torget tömts på kvinnor därför att det inte hör till kulturen att kvinnor fikar på egen hand, eller tillsammans med män. Könsseparata badtider för så små barn som fyra år har ansetts nödvändigt för att alla barn ska få lära sig simma. I Göteborg har flickor visserligen skickats till skolan för att undervisas i enlighet med skolans värdegrund om jämställdhet mellan kvinnor i män, men på bl.a. Vetenskapsskolan har man samtidigt mötts av kvinnliga lärare iklädda niqab. Detta eftersom det numera finns vissa muslimer i Sverige som anser att kvinnor inte bara måste dölja håret, utan hela ansiktet.

Ett vanligare problem är de tusentals unga flickor som varje dag tvingas leva under hederskulturens förtryck. Flickor misshandlas och mördas i hederns namn. Andra luras utomlands under sommarlovet för att giftas bort.

Samhällsgemenskap

Kristdemokraterna vill i grunden att alla människor ska kunna omfattas av samhällsgemenskapen, men för att samhällsgemenskap ska kunna existera behövs samtidigt ett gemensamt fundament, ett etiskt och kulturellt modersmål, som gör att samhället knyts samman av ömsesidiga etiska band.

Att Sverige är byggt på kristen etik och västerländsk humanism gör att vår grundlag bygger på idén om alla människors lika värde. Det har gett oss likhet inför lagen, yttrandefrihet och religionsfrihet, men även synen på jämlikhet mellan kvinnor och män samt vår demokrati.

Om man vill bygga sin framtid i Sverige och bli en del av den svenska samhällsgemenskapen, så behöver man lära sig språket och skaffa sig ett jobb, men man måste också acceptera dessa grundläggande värden.

Sveriges styrande politiker måste i sin tur ta sitt ansvar och bedriva en politik som inte tillåter att de sociala, kulturella och värderingsmässiga skillnaderna växer sig så stora att människor får svårt att känna samhörighet. I annat fall kommer solidariteten att minska, och segregationen kommer att slå än djupare revor i den svenska samhällsgemenskapen.

”Mångkulturalismen – har gjort sitt i Sverige.”

Istället behöver samhällsgemenskap göras till mål för integrationspolitiken.

Med tanke på att den djupa segregationen redan skapar stora motsättningar och hotar människors frihet, räcker det dock inte att höja ambitionen med integrationen.  Invandringens storlek måste även stå i proportion till integrationsförmågan.

Kristdemokraternas förhållningssätt

Kristdemokraterna frånsäger sig inte vårt ansvar för att erbjuda skydd åt enskilda människor och familjer som flyr med välgrundad fruktan för sitt liv, men vårt solidariska ansvar gäller även i förhållande till alla de människor som redan bor i Sverige. Det vore därför fel att fortsätta föra en politik som medför stora påfrestningar på samhället.

Vi har tvärtom ett ansvar att förvalta vårt samhälle på ett sätt som gör att vi kan överlämna det i ett minst lika gott skick till våra barn och barnbarn, som när vi själva ärvde det. Asylrätten kommer därför att behöva tolkas och tillämpas betydligt striktare framöver, och Sverige behöver sammantaget föra en migrationspolitik som kraftigt minskar invandringen.

Vi ska fortsatt hjälpa medmänniskor i nöd via ett effektivt bistånd. Vi ska erbjuda stöd via ansvarsfulla internationella insatser – men invandringen till Sverige måste från och med nu vara långsiktigt hållbar. Migrationspolitiken ska vara utformad så att de människor som kommer hit, också kan bli en del av det svenska samhället och vår samhällsgemenskap – en del av vårt land.

Socialdemokraterna vill på ett brutalt sätt minska valfriheten

Slutreplik i SVD: Föräldrar ska ha rätt att välja mellan förskola och familjedaghem, det som brukar kallas för dagmamma. Förslaget att förbjuda nya familjedaghem måste därför stoppas,

Kadir Kasirga (S) väljer att svartmåla landets dagmammor och tar strid mot alla oss som anser att småbarnsföräldrar ska kunna välja barnomsorg för sina barn.

Kasirga ger sken av att dagmammors hem oftast inte skulle vara anpassade för barn, och varnar för ”brist på pedagogisk kompetens ”. Detta trots att många familjedaghem drivs av utbildade förskollärare som tidigare har jobbat inom förskolan. Stockholms stads egen förskolerapport har dessutom visat att föräldrar som väljer pedagogisk omsorg är betydligt mer nöjda med barnomsorgen, än föräldrar som väljer förskola.

Att förbjuda nya familjedaghem för att vissa verksamheter har uppvisat brister vore lika galet som att förbjuda nya förskolor på grund av de brister som existerar inom förskolans verksamhet. Sanningen är att förslaget om att förbjuda nya familjedaghem inte alls handlar om bristande kvalitet.

I bästa fall skulle man kunna tro att det radikala förslaget att förbjuda nya familjedaghem motiveras av en oro för ett alltmer segregerat samhälle, men i sådana fall hade man kunnat förespråka obligatorisk språkförskola för barn till nyanlända och en migrationspolitik som kraftigt minskar invandringen till Sverige. Socialdemokraterna vill istället att det är Sveriges barnfamiljer som ska betala priset för den misslyckade invandrings- och integrationspolitiken.

Det stämmer att vårt land har tagit emot fler invandrare än vad vi har klarat av att integrera, men att förvägra svenska barnfamiljer rätten att välja mellan förskola och familjedaghem löser inga integrationsproblem. Det gör bara Sverige till ett sämre land för landets barnfamiljer, och det gör fler människor till förlorare på den förda invandringspolitiken.

Kadir Kasirga bortser ifrån att även förskolorna i Stockholm numera är djupt segregerade. När Socialdemokraterna förlorade valet i Stockholm var andelen personal i förskolan med annat modersmål än svenska närmare 80 procent i stadsdelar som Skärholmen, Rinkeby-Kista och Spånga-Tensta. På Kungsholmen och Östermalm uppgick den siffran till cirka 45 procent. Alltfler stadsdelar larmar om bristande språkkunskaper – inte bara bland barnen, utan också bland förskolepersonalen.

Att sätta stopp för nya familjedaghem eller att införa obligatorisk förskola från två års ålder, som vissa socialdemokrater föreslår, skulle på ett brutalt sätt minska valfriheten för familjen och leda till större barngrupper i förskolan, men det skulle inte sudda ut segregationen.

De socialistiska försöken att, med förbud och tvång, framtvinga jämlikhet, är dömda att misslyckas och ingenting kan förändra det faktum att om Sverige ska vara ett anständigt land, så behöver landets barnföräldrar få behålla rätten att välja den omsorg som de anser bäst kan ge barnen en trygg start i livet.

Ingen socialdemokratisk politiker ska någonsin få ta den makten ifrån oss.

Christian Carlsson, ordförande för Kristdemokraterna i Stockholms stad

Läs min slutreplik i Svenska Dagbladet: ”Ett brutalt sätt att minska valfriheten”

Läs Kadir Kasirgas replik: ”Pedagogiken haltar hos dagmammor”

Läs min debattartikel: ”Låt dagmammorna vara kvar, Löfven”

Låt dagmammorna vara kvar, Löfven!

Regeringen tillsatte för drygt två år sedan en utredning med den förrädiska titeln ”Stärkt kvalitet och likvärdighet i fritidshem och pedagogisk omsorg”. Det som nu föreslås är bland annat något så radikalt som ett förbud mot ny pedagogisk omsorg, det vill säga familjedaghem – det som tidigare brukade kallas dagmammor. Det är ett hårt slag i ansiktet på alla föräldrar som oroas över alltför stora barngrupper i förskolan och som önskar ett mindre sammanhang för sina barn. Förslaget kan inte betraktas som något annat än en krigsförklaring mot föräldrars rätt att välja, och mot hela valfriheten i välfärden.

Regeringens utredare påstår att ”pedagogisk omsorg inte i tillräcklig grad kan anses förbereda barnen för fortsatt lärande på ett i dag adekvat sätt”. Det heter att det är ”otidsenligt och orimligt med ett parallellt system vars kvalitetskrav aldrig kan nå upp till dem som gäller för förskolan”. Sanningen är istället att det små barn behöver mest är kärlek, omsorg, lek och respekt samt att i ett nära sammanhang få knyta an till vuxna som ser, hör och bekräftar – någon som kan ge barnen den trygga start i livet som de behöver. Tryggheten underlättar också för barnen att senare i livet tillgodogöra sig de utbildningsmoment och den kunskap som de behöver för att forma sin framtid. 

För att alla föräldrar ska finna en omsorg som passar just deras barn behöver det få finnas alternativ, och för många barn och föräldrar innebär familjedaghemmen en särskild trygghet och ett lugn som är svårt att få inom förskolan. Det som skulle behövas är därför en ”dagmammegaranti” – alltså en skyldighet för kommunerna att erbjuda familjedaghem för de föräldrar som så önskar. Kommunerna borde även vidta åtgärder för att försöka rekrytera fler familjedaghem.

Det är allvarligt att utredningen försöker utmåla familjedaghem som någonting omodernt, till och med onaturligt och förlegat. De flesta av oss förstår att små barn mår bra av små sammanhang och att Sveriges barnfamiljer berövas ett viktigt alternativ om familjedaghemmen försvinner. För vissa står dessvärre drömmen om likriktning i vägen för den insikten. Valfriheten och föräldrarnas makt över vardagen offras i jämlikhetens namn. Allt för att staten ska kunna stöpa alla barn i en och samma form. Det är en familjefientlig politik.

Sveriges barnfamiljer har successivt gjorts alltmer maktlösa i välfärdsstaten. Vi har tidigare sett det i form av en ökad kvotering av föräldraförsäkringen, och vi ser det nu igen. Vissa skulle kalla det för ”de små stegens tyranni”, men att förbjuda nya familjedaghem är inte något litet steg. Det är inte heller någon liten sak att minska vanliga människors frihet och makt över det som är allra viktigast för de flesta av oss, det som ligger oss närmast – det vill säga de egna barnens omsorg.

Det är inte någon hemlighet att Socialdemokraterna tycker illa om valfrihet inom barnomsorg och skola och allra helst skulle vilja avskaffa den. Fler i Sverige behöver dock fråga sig vilken frihet som kvarstår när makten över familjelivet och de egna barnens omsorg sakta men säkert tas ifrån dem.

Regeringens utredning hotar valfriheten i välfärden, och dess kamp mot familjedaghemmen måste stoppas. Utredningens förslag om etableringsstopp för pedagogisk omsorg behöver förpassas till historiens soptipp, tillsammans med det socialistiska arv det bottnar i. Låt dagmammorna vara kvar, Löfven!

Christian Carlsson (KD)

Ordförande för Kristdemokraterna i Stockholms stad

Läs debattartikeln i Svenska Dagbladet: Låt dagmammorna vara kvar, Löfven!

Tortyrnatten på kyrkogården i Solna

Ikväll för en vecka sedan inleddes tortyren. Den fruktansvärda och brutala händelsen på Norra begravningsplatsen i Solna har inte passerat obemärkt. Det borde den inte heller.

Två tonårspojkar gav sig ut på stan i vårt Stockholm. När de hittades av en förbipasserande tidigt på söndagsmorgonen vid Norra begravningsplatsen i Solna var de avklädda och skadade.

De ska ha rånats, misshandlats och torterats i 9 timmar. Pojkarna blev knivhuggna i benen, våldtagna och levande begravda. Ondskan visste inga gränser. Förnedringen var total. Grymheten är svår att ta in.

Att det finns de som visar upp ett sådant förakt mot andra människor och deras värde är ofattbart, det är skrämmande och provocerande.

Provocerande är också att den 18-årige och den 21-årige gärningsman, som nu begärts häktade för den avskyvärda tortyren borde ha suttit fängslade.

Båda gärningsmännen var tidigare dömda för brott. Den ena var dömd för mordbrand och skulle påbörja sitt fängelsestraff. Den andre hade tidigare dömts till ungdomsvård för våld och rån.

Tidigt i förra veckan skrev vi i KD Stockholms stad en debattartikel om vikten av att även unga grova brottslingar i högre grad måste kunna hållas inlåsta. Vi är flera som i över ett decennium har kämpat för att skrota de omoraliska ungdoms- och mängdrabatter som idag tillfaller grova seriebrottslingar.

Vi är ännu inte i mål med ambitionen om en rättspolitik som sätter rättvisan och trygghet främst – men den ambitionen är mer än något annat värd att kämpa för.

Brottslingar förtjänar inte några straffrabatter. De förtjänar hårda och rättvisa straff – straff som skyddar vanliga människor från brott, skipar rättvisa och ger de många brottsoffren upprättelse.

Tryggheten i vår stad och vårt land är det absolut viktigaste, och vi ska ta den tillbaka.

Christian Carlsson, distriktsordförande för KD Stockholms stad

Regeringen tar inte sitt ansvar för brottsbekämpningen

Mohamed Nuur (S) beskyller oss för att försöka ta ”billiga politiska poäng” när vi på denna sida menar att grovt kriminella under 21 år i högre grad ska kunna frihetsberövas. Alternativet är förstås att fortsätta låta de som grips för grov kriminalitet försättas på fri fot så att de kan begå nya brott.

Nuur hävdar att längre fängelsestraff inte gör unga mindre kriminella, vilket säger åtskilligt om hans partis syn på brottsbekämpning och rättvisa. Man tappar helt bort vikten av att skydda samhället, liksom att straffet ska reflektera brottets grovhet och ge offret upprättelse.

I dagens Sverige kan ungdomar begå så grova brott som misshandel, rån och våldtäkt och dyka upp vid offrets dörr redan nästkommande dag. Att argumentera som Mohammed Nuur, är närmast en förolämpning mot alla de utsatta människor som drabbats av brott. När man argumenterar som Nuur gör är man inte en del av lösningen, man är en del av problemet.

Nuur har rätt i att vi anser att ”förebyggande arbete i tidig ålder inte hjälper i den akuta situationen”. När man pratar om brottslighet måste man nämligen kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt: reaktiva insatser mot redan tungt kriminella som de vi diskuterar i artikeln, och insatser inom förskola, skola, familj och socialtjänst för att förebygga brott. Båda är lika viktiga.

Precis som Nuur skriver borde polisen punktmarkera kriminella. Det är bara det att hans egen regering snålar med medlen. Det stämmer också att vi måste stoppa gängens rekrytering genom förebyggande insatser. Om Nuur läste Stockholms stads budget skulle han exempelvis se att Stockholms stad lägger 1,5 miljarder extra per år bara på skolor i socialt utsatta områden. En elev i Rinkeby får dubbelt så mycket resurser tilldelat sig som en elev i innerstan.Vid sidan av våra förebyggande satsningar krävs dock en regering som förmår att ta itu med en misslyckad integrationspolitik, bidragsberoende, polisbrist och otillräcklig lagstiftning.

Socialdemokraterna tar inte sitt ansvar.

I Stockholm finns i dag 50 kriminella gäng och 10 öppna gängkonflikter. Förebyggande insatser inom ramarna för förskola, skola, familj och socialtjänst är självklart viktiga, men att tro att de utgör lösningen på etablerad yrkeskriminalitet är djupt verklighetsfrånvänt.

Vi kommer inte att slå oss till ro innan grovt kriminella sitter bakom lås och bom, och trygghet råder på gator och torg.


Erik Slottner, gruppledare KD i Stockholms stadshus
Fredrik Wallén, polis och vice ordförande KD Stockholms stad
Christian Carlsson, ordförande KD Stockholms stad

Läs debattartikeln i Aftonbladet: S tar inte sitt ansvar i kampen mot brottsligheten

Unga kriminella måste kunna sättas i fängelse

Ska vi kunna bryta ökningen av skjutningar handlar det om att döma grova brottslingar till fängelse innan de börjar använda dödligt våld. Detta måste i större utsträckning även gälla grova brottslingar som fortfarande befinner sig i tonåren.

Skjutningar, i grunden kopplade till konflikter mellan grovt kriminella, fortsätter inte bara att vara återkommande i Sverige – de ökar. Det fruktansvärda mordet på en 12-årig flicka i Norsborg natten mot den andra augusti, en flicka som sannolikt enbart råkade hamna i vägen för hänsynslösa gärningsmäns eldgivning, är ytterligare en brutal påminnelse om att vi för närvarande bevittnar den grövsta kontinuerliga våldsbrottsligheten i modern tid.

Med rätta skapar mordet en samhällsdebatt präglad av chock, sorg och ilska. Det vi alla kräver är att denna allvarliga samhällsutveckling stoppas.

Nya skottlossningar på öppen gata har dock redan hunnit inträffa. Troligen dröjer det inte många dagar innan nästa skottlossning med dödlig utgång sker, hur chockade, ledsna och arga vi än är. 

Den bistra sanningen är att långsiktiga förebyggande insatser är svåra och tar tid. Det innebär inte att de inte bör genomföras, men samhällets samlade förebyggande insatser måste flyttas ner i åldrarna. När en ung person blir gripen för svåra brott vet alla som arbetar inom skola, polis och socialtjänst att varningssignalerna varit tydliga länge. Kanske redan i lågstadiet, eller ännu tidigare.

Även om ett bättre förebyggande arbete mot de som ännu inte har blivit grovt kriminella behövs så är det inget som löser våra akuta problem.

Ska vi kunna bryta ökningen av skjutningar handlar det om att döma grova brottslingar till fängelse innan de börjar använda dödligt våld. Detta måste i större utsträckning även gälla grova brottslingar som fortfarande befinner sig i tonåren.

De kriminella unga män som är i eller nyss har lämnat tonåren och begår den sorts mord vi nu ser, är oftast väl kända av polisen. De har gripits mängder av gånger och ofta även dömts för grova brott vid flera tillfällen. Inlåsta har de däremot inte alltid blivit.

Ett aldrig så gediget polisarbete innebär alltför ofta att den unges kriminalitet bara förhindras i ett par timmar. Sedan kräver lagar och praxis att han ska släppas ut. Den ordningen möjliggör de fortsatta skjutningarna, och därför behöver reglerna för anhållan och häktning av unga ses över.

För samhällets skydd, människors säkerhet och rättvisans skull måste även kriminella under 21 år i mycket högre grad dömas till fängelse när brottet är grovt. De som av åldersskäl i stället döms till ”ungdomsvård” behöver vara frihetsberövade under behandlingen för att förhindra vidare brottslighet.

Ytterst handlar det om förtroendet för rättssamhället, om akut samhällsskydd samt om brottsoffers upprättelse och trygghet.

Att bli rånad eller grovt misshandlad och se gärningsmannen gripas av polis, för att lite senare påträffa samma gärningsman väntande utanför den egna porten är orimligt. Det är dock den verklighet som råder i dagens Sverige.

Om vi verkligen vill bryta ökningen av grova våldsbrott på öppen gata så är mer omfattande frihetsberövanden av de unga gärningsmännen helt avgörande.

Det är inte svårt att förstå att en 17-åring som grips, släpps, utreds och döms till ”vård inom socialtjänsten”, men samtidigt får behålla friheten att röra sig fritt i det egna bostadsområdet, snabbt riskerar att gräva sig ännu djupare in i en kriminell, och för allmänheten livsfarlig, livsstil.

Det krävs stora förändringar för att åstadkomma ett tryggare Sverige.

Erik Slottner, gruppledare KD i Stockholms stadshus
Fredrik Wallén, polis och vice ordförande KD Stockholms stad
Christian Carlsson, ordförande KD Stockholms stad

Läs debattartikeln i Aftonbladet: Unga kriminella måste kunna sättas i fängelse

Hedersvåld och förtryck

Almedalsveckan är inställd i år, men organisationen GAPF – Glöm Aldrig Pela och Fadime anordnar istället webbinarium.

Jag diskuterar hedersvåld med justitieminister Morgan Johansson (S), Elisabeth Svantesson (M), Juno Blom (L) och journalisten Sakine Madon.

Vi diskuterade bl.a:

  • Inför särskild brottsrubricering för hedersbrott
  • Stockholms skolors förstärkta arbete mot hedersförtryck
  • Nej till heltäckande slöja som burka och niqab i skolan
  • Stäng religiösa friskolor och som inte följer skollagen.
  • Integration från dag ett samt språk- och medborgarskapstest.

 

Christian Carlsson, distriktsordförande KD Stockholms stad

Nya avgifter till kulturskolan

Christian_kulturdebatt

Stockholms nya avgiftssystem för kulturskolan innebär att de föräldrar som har råd att betala för sina barns fritidsaktiviteter återigen får betala lite mer, medan möjligheten till avgiftsreducering utökas för barn som behöver det som mest.

Här kan du ta del av mitt inlägg vid gårdagens debatt i Stockholms stadshus:

Fru ordförande,

Kultur är fantastiskt! Vårt kulturarv utgör en värdefull länk tillbaka till vår historia, till våra rötter och kulturen förmedlar många viktiga värden och lärdomar – om livet i stort, och vad det innebär att vara människa. Det gör att kulturen hjälper oss att bättre förstå det samhälle som vi alla är en del av.

Inte minst erbjuder kulturen sammanhang och gemenskap – för alla som sjunger, danser och spelar, men också för alla oss som vanligtvis samlas i rockbarer, på konserter eller besöker teaterföreställningar. Kulturen skänker med andra ord en massa glädje, men den hjälper oss också att utvecklas, och det är fantastiskt.

Kulturskolan Stockholm är mot bakgrund av detta viktig. Där har många drömmar formulerats, och där har många stjärnor tänts.

Det är dock bekymmersamt att barn i vissa stadsdelar, med viss bakgrund, fortfarande är så kraftigt underrepresenterade i kulturskolans verksamhet.

Den tidigare vänstermajoritetens generella avgiftssänkningar och informationsinsatser har inte varit tillräckliga eller rätt riktade, för att kunna ändra på detta – och därför prövar vi kristdemokrater och den grönblå majoriteten nu nya vägar för att fler barn ska få chansen att upptäcka kulturskolans verksamhet.

Vi föreslår därför att föräldrar som kan betala för sina barns fritidsaktiviteter gör det i större utsträckning. Samtidigt utökar vi möjligheten till nedsatt avgift och avgiftsbefrielse för de familjer som behöver det som mest.

Vi utökar dessutom informationsinsatserna och ansträngningarna för att fler barn ska komma i kontakt med kulturskolans verksamhet – ex. genom avgiftsfri ”drop-in-verksamhet” i samarbete med skolor och fritidshem.

Vår förhoppning, är att detta ska leda till att fler barn ska få chansen att upptäcka kulturskolans verksamhet, formulera sina drömmar och förhoppningsvis också förverkliga dem.

Christian Carlsson (KD), ledamot av kommunfullmäktige

Webbsändningen från kommunfullmäktige

Inledningsanförande

Replik till Salar Rashid (S)

Omvald ordförande för KD Stockholm

89584143_10163384473515314_1058314365897277440_n
Idag omvaldes jag som partidistriktsordförande för KD Stockholms stad, ett av Sveriges största och snabbast växande partidistrikt.

Det känns fantastiskt kul att få fortsätta leda arbetet tillsammans med vår grymma ombudsman Angelika Lang och den nyvalda distriktsstyrelsen.
Några höjdpunkter under 2019:

✔️ Mer än 700 nya medlemmar registrerades under året, och KD Stockholms stad hade vid årets slut ökat antalet medlemmar med 37 %.
✔️ Bästa EU-valresultat någonsin. KD i Stockholms stad landade på 6,2 % av rösterna, och nådde också vårt mål att vinna 27 000 röster i EU-valet.
✔️ Vi beslutade att stärka våra partiavdelningars ekonomi genom att avstå utdebiteringen från partiavdelningarna, skrota utdebiteringen inför 2020 och öka verksamhetsstödet till avdelningarna.

Vi ser fram emot att vinna nya kristdemokratiska framgångar tillsammans under verksamhetsår 2020!

Christian Carlsson, ordförande KD i Stockholms stad

 

Vi säljer fastigheter – och investerar i skolor och förskolor

SISAB

Stockholm växer – och en av de stora utmaningarna på skolans område är därför att få fram tillräckligt med skollokaler.

Vi kommer att behöva tusentals nya elevplatser och det kräver fortsatt stora investeringar – både för att rusta upp och för att bygga nya skolor.

I ett läge då Skolfastigheter i Stockholm AB (SISAB) budgeterar med investeringsnivåer kring 2 miljarder kr per år de närmaste åren, så gäller att ta ansvar, prioritera och att förvalta skattebetalarnas pengar så effektivt som möjligt.

Kristdemokraterna och den grönblå majoriteten har därför beslutat att sälja en portfölj med fastigheter, som inte är av strategisk vikt och som staden inte har ett långsiktigt behov av att äga. Vi stärker därmed SISAB:s ekonomi med en affär som är värd 421,5 miljoner kronor, minskar skuldsättningen och frigör kapital att investera i nya skolor och förskolor.

Genom en aktiv fastighetsförvaltning vill vi sälja fastigheter som vi inte behöver äga – för att istället satsa på förskolor och skolor för våra barn i Stockholm.

Vi menar att det är en klok prioritering – och förhoppningsvis gör det att fler barn i vår stad kommer att få möjlighet att göra sin första skoldag i en ny och fräsch skola.

Christian Carlsson (KD), ledamot av kommunfullmäktige

I måndags debatterades frågan i kommunfullmäktige: Webb-TV