Riksdagen har nu debatterat frågan om ”Barnets bästa vid fortsatt vård enligt LVU”, en utredning som Socialutskottet tillsatte som en följd av det fruktansvärda fallet ”Lilla hjärtat”.

När ett litet barn inte längre kan bo hos mamma och pappa utan behöver omhändertas så är det inte någon liten sak, men det är beslut som ibland behöver tas, för att säkerställa varje barns rätt till en trygg uppväxt.

Familjen påverkar oss på djupet oavsett om den fungerar bra eller dåligt, och den är därför viktig, för enskilda människor och för samhället. Familjens grundläggande uppgift är dock alltid att med kärlek och ansvarsfulla krav stötta och skydda de som är en del av den, och det innebär att barns rättigheter måste respekteras, även inom familjen.

I de fall som hemmet – som ska vara en borg av trygghet – istället förvandlas till en plats som präglas av hot och våld, eller en plats där föräldrarna inte längre har förmåga att ge sina barn den kärlek, omsorg och trygghet de behöver, då behöver vi som samhälle överta uppgiften att skydda barnen.

När ett barn befinner sig i samhällets vård, exempelvis i ett familjehem, så bär vi som samhälle ett särskilt stort ansvar för att säkerställa barnens trygghet och säkerhet, och det ansvaret gäller även vid beslut om att vården ska upphöra.

Vad som hände den lilla flickan Esmeralda – ”Lilla Hjärtat” som hon kallades – kom att skaka om Sverige. Esmeralda omhändertogs redan på BB till följd av missbruk i familjen och hon placerades i ett kärleksfullt familjehem.

Hon hade bott där hela sitt liv, när det en dag beslutades att hon skulle ryckas upp ifrån tryggheten och istället bo hos sina biologiska föräldrar. Det slutade i katastrof. I januari för tre år sedan hittades Esmeralda vanvårdad till döds, under sängen, i de biologiska föräldrarnas lägenhet. Hon hann aldrig fylla fyra år.

Det här fallet påvisade vikten av en skärpt lagstiftning för att säkra alla barns rätt till trygg uppväxt, och lagstiftningen ”Lex Lilla hjärtat” som trädde ikraft den 1 juli 2022 var ett viktigt steg på vägen i det arbetet.

• Socialnämnden skulle inte längre få besluta att vården enligt 2 § LVU ska upphöra förrän de omständigheter som föranleder vården har förändrats på ett varaktigt och genomgripande sätt.  
• När socialnämnden prövar om vård enligt LVU ska upphöra ska de särskilt överväga om det finns skäl för flyttningsförbud,
• Och när barnet varit placerat i samma familjehem i två år, ska socialnämnden särskilt överväga om det finns skäl att ansöka om överflyttning av vårdnaden.

Det här var välkomna förändringar – men viktiga steg saknades.

Socialdemokraterna var tyvärr inte beredda att i regeringsställning vidta tillräckliga åtgärder för att säkerställa barnens bästa. 

Socialutskottet konstaterade för det första att när vården enligt LVU upphör så bör socialnämnden ha ett uppföljningsansvar minst ett år efter upphörandet. 

Utskottet ansåg för det andra att socialtjänsten ska kunna ställa krav på obligatoriska drogtester för föräldrarna inför umgänge och inför prövning av om vården ska upphöra. Det var knappast för mycket begärt, med tanke på alla de barn i vårt land som svikit,s och behövt lämna sina föräldrar just på grund av missbruk inom familjen…

För det tredje så fann socialutskottet också anledning att fatta det historiska beslutet att på eget initiativ tillsätta utredningen ”Barnets bästa vid fortsatt vård enligt LVU”. Fokus för utredningen har varit att utreda förutsättningarna att införa barnets bästa som ett självständigt rekvisit vid prövning av upphörande av vård enligt LVU.

Självklart så är det bästa för ett barn, i de allra flesta fall, att komma tillbaka till sin ursprungliga familj, men det behöver inte alltid vara så.  

Jag är därför glad över att den här utredningen nu har kunnat överlämnas till socialtjänstministern av ett enigt utskott, och att vi tillsammans riktar ett uppdrag till regeringen om att beakta remissvaren och därefter återkomma till riksdagen med lagförslag som syftar till att stärka barnrättsperspektivet och rättssäkerheten för barn och unga.

Socialutskottet har nu lagt grunden, och vi har anledning att känna hopp om att den regeringen kommer att återkomma med flera förslag som på allvar stärker tryggheten och ökar skyddet för samhällets mest utsatta barn.

Avslutningsvis så vill jag rikta ett stort tack till utredare, hovrättspresident Anders Hagsgård, till utredningssekreterare Mathilda Rydstern, till utredningens experter och till hela utskottskansliet som har jobbat hårt med utredningen.

Jag vill också tacka mina nuvarande kollegor i socialutskottet, och våra företrädare, för gott samarbete, till förmån för barnens bästa.

Låt vårt arbete fortsatt präglas av omtanke om vårt samhälles mest utsatta barn, så att fler barn får växa upp i trygghet.

Christian Carlsson (KD), riksdagsledamot Ordförande i Socialutskottet