Kristdemokraternas idéer – ”Nationalstaten och migrationen”

Vad handlar den kristdemokratiska samhällsvisionen om, och vilken syn på staten och migrationen är det som motiverar att Kristdemokraterna förespråkar en kraftigt minskad invandring till Sverige?

Detta hade jag förmånen att få tala om vid seminariet ”Kristdemokraternas idéer” som Axess Magasin & TV anordnade, den 8 oktober.

Seminariet behandlar partiets historia, nutid och framtid, och medverkar gör även Erik Lindfelt, Stig-Björn Ljunggren, Douglas Brommesson, Stefan Attefall, Katarina Barrling och Fredrik Haage samt Andreas Carlson.

Mitt anförande: ”Nationalstaten och migrationen”

Hela dagens program: ”Kristdemokraternas idéer”

Christian Carlsson, ordförande för KD Stockholms stad

Inledning

Tack så mycket, och tack för inbjudan hit idag.

Kristdemokraternas besked inför förhandlingarna i migrationspolitiska kommittén var tydliga.

Den förda invandringspolitiken i Sverige har varit ohållbar, asylinvandringen behöver minska med ca 70 procent och vi kommer att behöva föra en stram migrationspolitik för mycket lång tid framöver.

Att det finns stöd hos svenska folket för den linjen är känt, men vad finns det för kristdemokratiska idéer som motiverar en sådan syn på nationalstaten och migrationen?

För att förstå det, så skulle jag vilja ta utgångspunkt i den kristdemokratiska samhällsvisionen.  

Kristdemokraternas syn på staten

Den kristdemokratiska samhällsvisionen handlar om ett samhälle där varje människa ges möjlighet att utveckla sin person och förverkliga sin potential. För att det ska vara möjligt behövs ett stort mått av personlig frihet, men också gemenskap, eftersom det är i nära gemenskap med andra som vi utvecklas.

Samhället ska därför byggas underifrån och makten utgå ifrån enskilda människor och familjer. Statens roll ska vara stödjande i förhållande till de mindre gemenskaperna, som lokalsamhällets företag, föreningar och familjer.

Detta så att vanliga människor kan leva det goda livet, i det lilla.

Men för att varje människa ska kunna leva ett värdigt liv, måste även våra naturliga rättigheter respekteras. Enligt vår naturrättsliga idétradition finns det nämligen en rad rättigheter, som tillkommer alla människor, därför att vi är just människor. Det handlar om rätten att förverkliga värden som liv, ägande, religions- och yttrandefrihet – värden som förvaltats av den kristna idétraditionen och som historiskt har byggt Sverige och hela västvärlden starkt.

Statens uppgift är därför inte bara att vara stödjande i förhållande till de mindre gemenskaperna, utan även att respektera människans naturliga rättigheter, samt att säkerställa att rättvisa råder mellan människor.

Det är utifrån den värdegrund som förvaltats av kristen etik och västerländsk humanism, som staten har att arbeta för det gemensamma bästa.

Något perfekt samhälle är inte möjligt att uppnå, eftersom människan är ofullkomlig, men förhoppningen är att det politiska arbetet ändå ska leda till vad vi kristdemokrater brukar kalla för samhällsgemenskap – dvs. ett samhälle som präglas av av samhörighet, där människor tar ansvar för sig själva och sin familj, och där solidariteten gör att vi också är beredda att ta ansvar för varandra – för hela det samhälle som vi är en del av.

Nationalstaten

Det faktum att Sverige är en nationalstat, dvs. har formats utifrån svenska folket som gemenskap och våra kulturella värden, har ur ett kristdemokratiskt perspektiv, inneburit en stor styrka för vårt land.

Det beror först och främst på att Sverige är ett västerländskt land där kristna värderingar till stor del utgör samhällets grund. Det märks på flera sätt i vår lagstiftning, men också på de flesta svenskars syn på människovärde, jämlikhet, åtskillnaden mellan religion och politik samt inte minst på solidariteten med samhällets utsatta.

Den svenska kulturen – med vår gemensamma historia, vårt språk och våra värderingar – har dessutom bidragit till en stark sammanhållning, hög tillit och trygghet – dvs. till en hög grad av samhällsgemenskap.

Det är rent av den höga tilliten tillsammans med de normer och dygder som rotat sig i det svenska civilsamhället, som mer än något annat har lagt grunden för Sveriges framsteg.

Kristdemokraterna är därför tydliga med att det är den värdegrund, med rättigheter och skyldigheter, som förvaltats av kristen- och västerländsk idétradition som fortsatt ska ligga till grund för det svenska samhället.

Staten varken kan eller bör förhålla sig neutral mellan olika kulturer och värderingar. Istället har vi ett ansvar att i enlighet med förvaltarskapstanken att ta tillvara det värdefulla kulturarv och den kristna etik som tidigare generationer har lämnat efter sig, och att föra det vidare till kommande generationer.

Invandring

Vad innebär då detta för Kristdemokraternas syn på invandring?

Ja, i grunden är det förstås bra om människor vill komma till Sverige för att jobba och bidra till välfärden i vårt land. Vi behöver både locka spetskompetens och välkomna personer inom bristyrken för att täcka behoven på arbetsmarknaden.

Men en förutsättning är att de som kommer kan försörja sig själva och sin familj. Reglerna behöver dessutom vara utformade så att arbetskraftsinvandrare inte i onödan tar jobb som arbetslösa människor som redan finns i landet skulle kunna utföra. I annat fall förvärras bara utanförskapet.

Kristdemokraterna skärpte tidigare i år sin politik för arbetskraftsinvandring i den här riktningen – så vad finns det för idéer att luta sig emot när vi tar oss rätten att sätta upp den här typen av villkor för människor som vill söka sig en bättre framtid i vårt land?

Ebba Busch talskrivare, Simon Westberg, uppmärksammande mig för en tid på den katolske filosofen och kristdemokratiska politikern från Italien, Rocco Buttiglione – bl.a. medlem av Påvliga akademin för samhällsvetenskap, och världsledande expert på katolsk sociallära.

Buttiglione för ett naturrättsligt resonemang som utgångspunkt för diskussionen om invandring, som kan hjälpa oss att förstå detta.

Den mest centrala av de naturliga rättigheterna – som följer av människans unika och okränkbara värde samt alla människors lika värde – är rätten till liv. Ur rätten till liv följer rätten att bruka jordens resurser, att äga och skörda frukterna av vårt arbete, så att vi kan leva. Den rätten är dock inte enbart individuell. Vi har även möjlighet att äga tillsammans, och det är generationer av ansträngningar som exempelvis har gett svenska folket äganderätten till sitt land.

Det betyder att det är svenska folket som äger rätten till Sverige och till att besluta om våra gemensamma resurser. Det finns som utgångspunkt, enligt Buttiglione, lika lite någon naturlig rätt att få migrera till någon annans land, som det finns någon naturlig rätt till någon annans egendom. Det är därför upp till varje land att forma sin migrationspolitik. Det är detta som ger oss rätten att sätta upp villkor för invandringen, och även att föra en mycket stram migrationspolitik.

Det finns dock en viktig naturrättslig begränsning – för hur migrationspolitiken får utformas. I och med människans fria vilja och vår förmåga att skilja mellan rätt och fel, så har vi även ett moraliskt ansvar för våra medmänniskor.

Enligt Sankt Augustinus princip ”den välordnade välgörenheten börjar med en själv” har vi först och främst att ta ansvar för oss själva och därefter för vår familj, släkt, hembygd etc. Människovärdet är samtidigt universellt, och av rätten till liv följer även rätten till skydd, dvs. om man flyr med välgrundad fruktan för sitt liv, och inte har kunnat erbjudas skydd på den plats där man kommer ifrån.

Kristdemokraterna värnar därför möjligheten att söka asyl, men det gäller att de som välkomnas att stanna, också integreras på ett sätt som gör att de blir en del av samhällsgemenskapen.

I det avseendet har svensk invandrings- och integrationspolitik inneburit ett stort misslyckande.

Invandringen till Sverige

Det finns barn i Sverige som aldrig har sett sina föräldrar gå till jobbet. De vuxna förebilderna som hade behövt finnas i familjen, ersätts istället av kriminella som rekryterar barn och unga till ungdomsgäng och organiserad brottslighet. Fram växer inte bara ett skuggsamhälle och parallellsamhällen av utanförskap – utan även en etniskt och kulturellt segregerad underklass.

Det säger sig självt att det är farligt och fel att föra en politik som innebär att människor som kommer till landet fastnar i parallellsamhällen och redan på förhand upplever sig vara dömda till att vara samhällets förlorare.

När man stängs ute stannar integrationen av, och i ett samhälle med så stor etnisk och kulturell mångfald att stora grupper av människor aldrig träffas, inte talar samma språk och där många inte ens är överens om samhällets mest grundläggande värden, så kommer tilliten, tryggheten och känslan av samhörighet att minska. Samhällsgemenskapen eroderar.

Segregation och parallellsamhällen

Från Rinkeby torg har rapporterats hur torget tömts på kvinnor därför att det inte hör till kulturen att kvinnor fikar på egen hand, eller tillsammans med män. Könsseparata badtider för så små barn som fyra år har ansetts nödvändigt för att alla barn ska få lära sig simma. I Göteborg har flickor visserligen skickats till skolan för att undervisas i enlighet med skolans värdegrund om jämställdhet mellan kvinnor i män, men på bl.a. Vetenskapsskolan har man samtidigt mötts av kvinnliga lärare iklädda niqab. Detta eftersom det numera finns vissa muslimer i Sverige som anser att kvinnor inte bara måste dölja håret, utan hela ansiktet.

Ett vanligare problem är de tusentals unga flickor som varje dag tvingas leva under hederskulturens förtryck. Flickor misshandlas och mördas i hederns namn. Andra luras utomlands under sommarlovet för att giftas bort.

Samhällsgemenskap

Kristdemokraterna vill i grunden att alla människor ska kunna omfattas av samhällsgemenskapen, men för att samhällsgemenskap ska kunna existera behövs samtidigt ett gemensamt fundament, ett etiskt och kulturellt modersmål, som gör att samhället knyts samman av ömsesidiga etiska band.

Att Sverige är byggt på kristen etik och västerländsk humanism gör att vår grundlag bygger på idén om alla människors lika värde. Det har gett oss likhet inför lagen, yttrandefrihet och religionsfrihet, men även synen på jämlikhet mellan kvinnor och män samt vår demokrati.

Om man vill bygga sin framtid i Sverige och bli en del av den svenska samhällsgemenskapen, så behöver man lära sig språket och skaffa sig ett jobb, men man måste också acceptera dessa grundläggande värden.

Sveriges styrande politiker måste i sin tur ta sitt ansvar och bedriva en politik som inte tillåter att de sociala, kulturella och värderingsmässiga skillnaderna växer sig så stora att människor får svårt att känna samhörighet. I annat fall kommer solidariteten att minska, och segregationen kommer att slå än djupare revor i den svenska samhällsgemenskapen.

”Mångkulturalismen – har gjort sitt i Sverige.”

Istället behöver samhällsgemenskap göras till mål för integrationspolitiken.

Med tanke på att den djupa segregationen redan skapar stora motsättningar och hotar människors frihet, räcker det dock inte att höja ambitionen med integrationen.  Invandringens storlek måste även stå i proportion till integrationsförmågan.

Kristdemokraternas förhållningssätt

Kristdemokraterna frånsäger sig inte vårt ansvar för att erbjuda skydd åt enskilda människor och familjer som flyr med välgrundad fruktan för sitt liv, men vårt solidariska ansvar gäller även i förhållande till alla de människor som redan bor i Sverige. Det vore därför fel att fortsätta föra en politik som medför stora påfrestningar på samhället.

Vi har tvärtom ett ansvar att förvalta vårt samhälle på ett sätt som gör att vi kan överlämna det i ett minst lika gott skick till våra barn och barnbarn, som när vi själva ärvde det. Asylrätten kommer därför att behöva tolkas och tillämpas betydligt striktare framöver, och Sverige behöver sammantaget föra en migrationspolitik som kraftigt minskar invandringen.

Vi ska fortsatt hjälpa medmänniskor i nöd via ett effektivt bistånd. Vi ska erbjuda stöd via ansvarsfulla internationella insatser – men invandringen till Sverige måste från och med nu vara långsiktigt hållbar. Migrationspolitiken ska vara utformad så att de människor som kommer hit, också kan bli en del av det svenska samhället och vår samhällsgemenskap – en del av vårt land.

Socialdemokraterna vill på ett brutalt sätt minska valfriheten

Slutreplik i SVD: Föräldrar ska ha rätt att välja mellan förskola och familjedaghem, det som brukar kallas för dagmamma. Förslaget att förbjuda nya familjedaghem måste därför stoppas,

Kadir Kasirga (S) väljer att svartmåla landets dagmammor och tar strid mot alla oss som anser att småbarnsföräldrar ska kunna välja barnomsorg för sina barn.

Kasirga ger sken av att dagmammors hem oftast inte skulle vara anpassade för barn, och varnar för ”brist på pedagogisk kompetens ”. Detta trots att många familjedaghem drivs av utbildade förskollärare som tidigare har jobbat inom förskolan. Stockholms stads egen förskolerapport har dessutom visat att föräldrar som väljer pedagogisk omsorg är betydligt mer nöjda med barnomsorgen, än föräldrar som väljer förskola.

Att förbjuda nya familjedaghem för att vissa verksamheter har uppvisat brister vore lika galet som att förbjuda nya förskolor på grund av de brister som existerar inom förskolans verksamhet. Sanningen är att förslaget om att förbjuda nya familjedaghem inte alls handlar om bristande kvalitet.

I bästa fall skulle man kunna tro att det radikala förslaget att förbjuda nya familjedaghem motiveras av en oro för ett alltmer segregerat samhälle, men i sådana fall hade man kunnat förespråka obligatorisk språkförskola för barn till nyanlända och en migrationspolitik som kraftigt minskar invandringen till Sverige. Socialdemokraterna vill istället att det är Sveriges barnfamiljer som ska betala priset för den misslyckade invandrings- och integrationspolitiken.

Det stämmer att vårt land har tagit emot fler invandrare än vad vi har klarat av att integrera, men att förvägra svenska barnfamiljer rätten att välja mellan förskola och familjedaghem löser inga integrationsproblem. Det gör bara Sverige till ett sämre land för landets barnfamiljer, och det gör fler människor till förlorare på den förda invandringspolitiken.

Kadir Kasirga bortser ifrån att även förskolorna i Stockholm numera är djupt segregerade. När Socialdemokraterna förlorade valet i Stockholm var andelen personal i förskolan med annat modersmål än svenska närmare 80 procent i stadsdelar som Skärholmen, Rinkeby-Kista och Spånga-Tensta. På Kungsholmen och Östermalm uppgick den siffran till cirka 45 procent. Alltfler stadsdelar larmar om bristande språkkunskaper – inte bara bland barnen, utan också bland förskolepersonalen.

Att sätta stopp för nya familjedaghem eller att införa obligatorisk förskola från två års ålder, som vissa socialdemokrater föreslår, skulle på ett brutalt sätt minska valfriheten för familjen och leda till större barngrupper i förskolan, men det skulle inte sudda ut segregationen.

De socialistiska försöken att, med förbud och tvång, framtvinga jämlikhet, är dömda att misslyckas och ingenting kan förändra det faktum att om Sverige ska vara ett anständigt land, så behöver landets barnföräldrar få behålla rätten att välja den omsorg som de anser bäst kan ge barnen en trygg start i livet.

Ingen socialdemokratisk politiker ska någonsin få ta den makten ifrån oss.

Christian Carlsson, ordförande för Kristdemokraterna i Stockholms stad

Läs min slutreplik i Svenska Dagbladet: ”Ett brutalt sätt att minska valfriheten”

Läs Kadir Kasirgas replik: ”Pedagogiken haltar hos dagmammor”

Läs min debattartikel: ”Låt dagmammorna vara kvar, Löfven”

Låt dagmammorna vara kvar, Löfven!

Regeringen tillsatte för drygt två år sedan en utredning med den förrädiska titeln ”Stärkt kvalitet och likvärdighet i fritidshem och pedagogisk omsorg”. Det som nu föreslås är bland annat något så radikalt som ett förbud mot ny pedagogisk omsorg, det vill säga familjedaghem – det som tidigare brukade kallas dagmammor. Det är ett hårt slag i ansiktet på alla föräldrar som oroas över alltför stora barngrupper i förskolan och som önskar ett mindre sammanhang för sina barn. Förslaget kan inte betraktas som något annat än en krigsförklaring mot föräldrars rätt att välja, och mot hela valfriheten i välfärden.

Regeringens utredare påstår att ”pedagogisk omsorg inte i tillräcklig grad kan anses förbereda barnen för fortsatt lärande på ett i dag adekvat sätt”. Det heter att det är ”otidsenligt och orimligt med ett parallellt system vars kvalitetskrav aldrig kan nå upp till dem som gäller för förskolan”. Sanningen är istället att det små barn behöver mest är kärlek, omsorg, lek och respekt samt att i ett nära sammanhang få knyta an till vuxna som ser, hör och bekräftar – någon som kan ge barnen den trygga start i livet som de behöver. Tryggheten underlättar också för barnen att senare i livet tillgodogöra sig de utbildningsmoment och den kunskap som de behöver för att forma sin framtid. 

För att alla föräldrar ska finna en omsorg som passar just deras barn behöver det få finnas alternativ, och för många barn och föräldrar innebär familjedaghemmen en särskild trygghet och ett lugn som är svårt att få inom förskolan. Det som skulle behövas är därför en ”dagmammegaranti” – alltså en skyldighet för kommunerna att erbjuda familjedaghem för de föräldrar som så önskar. Kommunerna borde även vidta åtgärder för att försöka rekrytera fler familjedaghem.

Det är allvarligt att utredningen försöker utmåla familjedaghem som någonting omodernt, till och med onaturligt och förlegat. De flesta av oss förstår att små barn mår bra av små sammanhang och att Sveriges barnfamiljer berövas ett viktigt alternativ om familjedaghemmen försvinner. För vissa står dessvärre drömmen om likriktning i vägen för den insikten. Valfriheten och föräldrarnas makt över vardagen offras i jämlikhetens namn. Allt för att staten ska kunna stöpa alla barn i en och samma form. Det är en familjefientlig politik.

Sveriges barnfamiljer har successivt gjorts alltmer maktlösa i välfärdsstaten. Vi har tidigare sett det i form av en ökad kvotering av föräldraförsäkringen, och vi ser det nu igen. Vissa skulle kalla det för ”de små stegens tyranni”, men att förbjuda nya familjedaghem är inte något litet steg. Det är inte heller någon liten sak att minska vanliga människors frihet och makt över det som är allra viktigast för de flesta av oss, det som ligger oss närmast – det vill säga de egna barnens omsorg.

Det är inte någon hemlighet att Socialdemokraterna tycker illa om valfrihet inom barnomsorg och skola och allra helst skulle vilja avskaffa den. Fler i Sverige behöver dock fråga sig vilken frihet som kvarstår när makten över familjelivet och de egna barnens omsorg sakta men säkert tas ifrån dem.

Regeringens utredning hotar valfriheten i välfärden, och dess kamp mot familjedaghemmen måste stoppas. Utredningens förslag om etableringsstopp för pedagogisk omsorg behöver förpassas till historiens soptipp, tillsammans med det socialistiska arv det bottnar i. Låt dagmammorna vara kvar, Löfven!

Christian Carlsson (KD)

Ordförande för Kristdemokraterna i Stockholms stad

Läs debattartikeln i Svenska Dagbladet: Låt dagmammorna vara kvar, Löfven!