Folk och Försvars rikskonferens är över för i år och KDU hade den stora förmånen att få sista ordet. Vår förbundsordförande Charlie Weimers reflekterade över konferensen. Se talet i sin helhet på Folk och Försvars hemsida eller läs det nedan:
Personalförsörjning och säkerhetspolitiska utmaningar
Vänner,
för ett år sedan här i Sälen frågade Värnpliktsrådet försvarsminister Sten Tolgfors om tillförlitligheten i befintliga planer för personalförsörjnings- systemets reformering.
Beskedet vi fick för ett år sedan var lugnande, precis som gårdagens besked från Tolgfors.
En del av oss befarade att beredskapen saknades för att uppfylla rekryteringsmålen. Igår kunde Svenska Dagbladet visa att farhågorna inte var helt obefogade. Vi kunde till morgonkaffet konstatera att det inte bara är Sälen som befunnit sig i en dimma. Att Försvarsmakten idag saknar 3000 soldater, och inom två år kommer att ha en brist på cirka 5000 man är en signal om att det råder allt annat än klar sikt fram till försvarsministerns lyckliga slut.
Överbefälhavaren slog tidigare idag fast att personalförsörjningen är den viktigaste frågan för Försvarsmakten under flera år framöver. Jag hoppas därför att programmet för nästa års rikskonferens upplåter utrymme för detta viktiga ämne och vi får lyssna till de som berörs, soldaterna.
Vad som måste ske i detta läge är en prövande diskussion, men avsaknaden av självkritik i Tolgfors anförande var påtaglig. Jag tar mig därför friheten att som en simpel borgerlig företrädare bidra med självkritik.
För det första: En stor reform som i fallet med personalförsörjningssystemet måste genomföras på ett sådant sätt att beredskapen kan garanteras i övergångsfasen. Så blev det inte. Istället kommer de soldater som idag finns att oftare behöva tjänstgöra utomlands.
För det andra: Om Försvarsmakten gör anspråk på att vara en av Sveriges mest attraktiva arbetsgivare krävs en god dialog med personalen. Tyvärr visar införandet av obligatorium att många känner sig överkörda. Utan att ta ställning om obligatoriet så är kan jag konstatera att det även här visar sig att skyndsam hantering har gjort att andra viktiga värden, i detta fall personalpolitiken, har fått ge vika.
För det tredje: Unga människor tittar på lön och löneutveckling. 17 000 kr i månaden med möjlighet till 19 500 kr i månaden om åtta år kan vägas mot ÖB:s ord om att ”ett insatsberett försvar ställer höga krav på personalen”. Min slutsats är att sambandet mellan kravspecifikation och löneläge är vagt, och att lön och förmåner verkar vara en underskattad faktor i rekryteringsarbetet. Det är stort att kämpa för något som är större än sig själv, men det måste också belönas.
För det fjärde: Som ÖB konstaterat så finns inte lagregler, förordningar och kollektivavtal på plats förrän 2012. Nu står vi med ett underbemannat försvar. Så ser priset för den politiska skyndsamheten ut. Min förhoppning är att vi som skulle kunna framtidens beslutsfattare inte har glömt detta om vi någon gång hamnar i beslutsställning.
Slutligen: Med tanke på att rekryteringen av kontraktsanställda dröjer, så riskerar Försvarsmakten att få allt svårare att locka de värnpliktiga som muckade sommaren 2010. Att försvarsministern och försvarsutskottets vice ordförande kallar detta för ”ögonblicksbild” är därför förpliktigande för såväl politiker som försvarsmaktens ledning.
*
För ett år sedan skedde något av ett genombrott i den försvarspolitiska debatten. Det blev återigen salongsfähigt att tala om inifrån och ut som den självklara utgångspunkten för försvarsmakten.
I år har det från oppositionens sida talats om utvecklingen i närområdet. Det är utmärkt att Urban Ahlin pekar på Rysslands utveckling som en betydande faktor i försvarspolitiken. Att han tar avstånd från tankarna om upprustning av försvaret visar dock med all önskvärd tydlighet att den socialdemokratiska säkerhetspolitiken inte skulle innebära någon höjning av försvarsförmågan.
Men kanske kan vi hoppas på att såväl en realistisk analys av utvecklingen i närområdet som en politisk vilja att försvara Sverige kan vara normerande utgångspunkter för försvarspolitiken?
Min förhoppning är att detta inte stannar vid ungdomlig optimism.
Tack för ordet.