I den offentliga debatten efter terrorattentatet i Stockholm är det många som tycks vilja framhålla att det är det sociala utanförskapet som är huvudorsaken till den islamistiska extremismen i Sverige. Maria Ferm påstod exempelvis under måndagens seminarium med Folk och Försvar att islamistisk extremism inte i första hand handlar om ideologi utan om social gemenskap.
Ferm menade vidare att det svenska samhällsklimatet är en bidragande orsak och att den islamistiska extremismen skulle kunna motverkas om man ökade människors möjlighet att göra sin röst hörd och minskade känslan av maktlöshet. Genom att bygga ett gott samhälle med samhällsinvesteringar för framtiden, bostadsbyggande, minskade klyftor och fler fritidsgårdar så skulle det sociala utanförskapet minskas och den islamistiska extremismen därmed bekämpas enligt miljöpartisten.
Visst kan minskat socialt utanförskap minska grogrunden för extremistiska yttringar i ett samhälle och i någon mån verka förebyggande. Samtidigt kan vi konstatera att det inte finns något entydigt svar på vilken typ av personer det är som ägnar sig åt den här typen av islamistisk extremism i Sverige.
Vi vet att det är fler män än kvinnor som ägnar sig åt verksamheten, att medelåldern är 36 år, att Sverige är det tredje vanligaste födelselandet och att en majoritet är folkbokförda i Stockholm, Göteborg eller Malmö. Däremot finns inget tydligt mönster vad gäller utbildningsnivå, yrke eller inkomst.
Självmordsbombaren som sprängde sig i Stockholm hade familj, universitets- studier från Storbritannien och ett tillsynes välordnat liv. Londonbombarna som genomförde attentatet 2005 var också välutbildade. Sammantaget talar detta för att det sociala utanförskapet inte kan vara den enda förklaringen.
Någon kontrar med att det handlar om ett ”upplevt utanförskap” och inte alls nödvändigtvis om det som vi vanligen betraktar som socialt utanförskap. Förklaringarna till varför vissa på grund av vår västerländska livsstil väljer att kalla oss ”otrogna” och hotar att spränga oss i luften, sträcker sig dock längre än till ett socialt utanförskap.
Vi kan omöjligt bortse från att kampen mot islamistisk extremism ytterst också är en kamp som handlar om värderingar. Det är en ideologisk kamp som måste vinnas i ett förebyggande skede. Tillåt mig tvivla på att Maria Ferms bostäder och omfördelningspolitik utgör särskilt skarpa vapen i den kampen.
Kampen om värderingarna måste föras på flera fronter samtidigt och våra moderata muslimska företrädare i samhället spelar en särskilt viktig roll. De måste fortsätta att ta avstånd ifrån extremismen. Det måste de göra i såväl offentliga sammanhang som i moskén och i mer slutna sällskap. Samhällsdebatten, religionskunskapen och värdegrundsarbetet i skolan kan spela en roll men de måttfulla företrädarna för islam är de som har störst chans att få muslimska ungdomar att välja rätt sida i denna idéernas kamp. Tillsammans står vi upp för det svenska samhället och våra västerländska värderingar!
Christian Carlsson Försvarspolitisk talesman för Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU)Läs även andra inlägg:
Islamistisk extremism i Sverige Terrorattack i Stockholm Terrorism på svenska fritidsgårdar CBN News: Om Sverige och radikal islam