Weimers om den förvridna konsten

KDU:s orförande Charlie Weimers skriver på Newsmill om konstfackstudenten Anna Odells förkastliga upptåg och om den förvridna konst som hon och svensk kulturradikalism representerar. Riktigt bra Charlie!

 ”Anna Odells aktion på S:t Görans sjukhus och Konstfacks försvar för hennes agerande visar att det finns oanade möjligheter för oss estetiskt obegåvade att göra oss gällande inom den svenska samtidskulturen.”

”Anna Odells ”konst” aktualiserar dock en intressant fråga som vi allt för länge har undvikit i Sverige: samtidskonstens förutsägbara kulturradikalism. När en till synes självmordsbenägen ung kvinna togs in på psykakuten skedde detta i tron att hon var oförmögen att ta hand om sig själv.

Att det i själva verket var en ”konstinstallation” kunde förstås ingen begripa, eftersom omgivningen saknade den cynism som krävs för att föreställa sig en så pass förbluffande brist på respekt för andra människors psykiska hälsotillstånd. ”

”Genom sin aktion har Anna Odell inte bara kostat skattebetalarna resurser och upptagit plats för en behövande medmänniska, utan också dragit personlig nytta av andra människors tragiska omständigheter när hon iscensatte sitt självmordsförsök. Om det vill sig riktigt illa har hon sått ett frö av misstänksamhet gentemot de människor för vilka psykakuten på S:t Görans sjukhus faktiskt kan vara en livlina.

Vi utanför det svenska konstetablissemanget frågar oss naturligtvis varför konststuderanden själv eller Konstfack fortfarande inte utlovat betalning av sjukhusräkningen, eller varför Anna Odell inte har bett om ursäkt offentligt för sitt agerande. Frågorna är ärligt ställda, eftersom de flesta utanför Konstfack inte är nihilister. Vi är ganska många här ute som tror att det finns rätt och fel. Vi tror att ett civiliserat samhälle behöver spelregler mellan människor. Vi tycker att Anna Odells agerande är åt helvete. När ledningen för Konstfack ivrigt försvarar Anna Odells projekt ger de inte bara uttryck för en likgiltighet inför människans moraliska ansvar för sina handlingar, utan det blir också en plädering för en konst vars själva kärna utgörs av ett vakuum. Studenterna på Konstfack uppmanas ”skapa förskjutningar eller förändringar inom uppfattningarna”, i god kulturradikal anda.”

Rätt och fel finns inte och därför ska människors upplevda sociala och kulturella gränser genom konstnärens försorg flyttas eller kanske helst undanröjas. I en så pass sekteristisk kontext blir Odells installation helt logisk, helt i samma anda som när kulturradikaler såg till att Itziar Okariz kunde flyga till Umeå för att stå och kissa på en scen. Anna Odell och Itziar Okariz är inga avarter i de kulturradikala konstformerna utan integrerade delar av hela den idé som betraktar konstens uppdrag i termer av att ”utmana gränserna”. Debatten kring vad som är konst tänker jag inte ge mig in i. Men vad jag däremot gärna säger är att det finns bra respektive dålig konst.”

Läs Charlie Weimers fullständiga inlägg på Newsmill här